Brandkårens idrottsklubb

Som så många andra idrottsklubbar bildades Brandkårens IK i anslutning till de olympiska spelen i Stockholm 1912. Detta skedde den 31 oktober olympiaåret 1912. Initiativtagare var brandförman Johan Grönqvist tillsammans med vice brandchefen Carl Gyllenhammar. Dessa blev också förste klubbsekreterare respektive ordförande.

Allmänt var inställningen ganska sval inom brandkåren till att bilda en idrottsklubb. Det ansågs bland annat som ett slag av högfärd att ta på sig en idrottsutrustning för att träna.

Olympiaden och det faktum att tre brandmän – brottarna Viktor Melin och Viktor Ohlsson samt terränglöparen Clas Lundström – deltog i olympiaden med fina insatser bidrog dock till ett ökat idrottsintresse såväl hos allmänheten som hos brandmännen.

Från början var det mest friidrott, gymnastik, kraftsport och skidor som utövades, men under 20-talet ökade intresset för brottning, orientering och motorsport.

Under 30- och 40-talen utökades verksamheten med fotboll och handboll. Inom brottning och löpning tillhörde delar av världseliten Brandkårens idrottsklubb. Namn som flerfaldige världs- och olympiamästaren i brottning Rudolf Svensson samt några av innehavarna av världsrekordet på 4 x 1500 m Henry Kälarne, Åke Spångert och Bror Hellström var kända långt utanför vårt lands gränser. Under senare tid är olympiern från Melbourne och svenske rekordhållaren på 1 500 m Ingvar Eriksson den mest kände. 

Under 40-talet skedde stora personalökningar inom brandkåren, vilket för idrottsklubbens del medförde en utökad verksamhet med bland annat sektioner för badminton och bandy. Även en sektion för ishockey bildades, men den är numera nedlagd.

Man kan alltså konstatera att idrottsklubben under 30- och 40-talen var landets ledande klubb inom friidrott och brottning.  

I dagsläget är klubbens verksamhet mest inriktad på brandkårsidrott, och den har aktivt medverkat till tillkomsten Korporationsidrottsförbundet, Nordiska Brandmästerskapen samt Svenska Brandkårernas Idrottsförbund.

Idag saknar klubben praktiskt taget helt stjärnidrottsmän. Tillbakagång? Nej!

Klubben har nu betydligt större utbud av aktiviteter än tidigare. Detta har i sin tur inneburit att alltfler inom brandkåren idrottar, vilket väl stämmer överens med klubbens motto ”idrott åt alla”. Klubben är numera ansluten till Stockholms kommunalanställdas idrotts- och motionsförbund (SKIMF).

Idrottsklubbens betydelse för den enskilde brandmannen är odiskutabel. Kraven på brandmannens fysiska status är i dag större än någonsin, och därför har klubbens verksamhet sin givna roll i att medverka i arbetet med att uppfylla dessa krav. Verksamheten utgör också en viktig del av personalvården inom brandförsvaret. 

Bernt Andersson 

”Brandvakten, Stockholms brandskydd och brandkår under gångna tider”,1992